Käkoperation

Helene Forsén berättar om sin käkoperation

 

Den 15 maj 2008 var det äntligen dags för min dubbelsidiga käkledsprotesoperation. Jag har väntat på den här operationen i flera år. Mina läkare har skjutit på operationen så länge som möjligt. Jag har levt på sondnäring i drygt 2 år, och innan dess hade jag bara kunnat äta passerad mat i över 1 år så nu kunde jag inte vänta längre på operationen. Mina käkleder har dessutom blivit sämre och sämre för varje år som gått. 

Dagen före operationen fick jag återigen information om vad som skulle hända under operationen och vilka eventuella ”biverkningar” den kunde ge, bland annat att jag kunde tappa känseln i min haka. Jag fick också reda på att operationen planerades att ta 6–8 timmar. Min läkare berättade också att de två käkledsprotesoperationer som hade gjorts av honom på US hade lyckats bra och de patienterna idag mår bra. Jag var alltså den tredje patienten i hela Östergötland som skulle genomgå den här operationen. Min läkare visade också en bild på hur mina proteser såg ut, de har tillverkats i USA efter mina magnet­röntgenbilder. 

Jag sov inte mycket natten innan operationen och klockan 8.15 operationsmorgonen kördes jag till operationsavdelningen och alla förberedelser började. Jag skulle vakenintuberas via näsan eftersom jag bara kunde gapa 8 mm och de omöjligt kunde söva mig på normalt sätt. Det var det som jag bävade mest för, jag har varit med om det 2 gånger innan och det är inte trevligt. Den här gången så var narkosläkaren snäll och gjorde så att jag halvsov innan de satte ner tuben via min näsa och jag märkte inget av det. 

När jag vaknade upp på uppvaket så hade jag en obeskrivlig värk som jag aldrig hade varit med om förrut. Jag fick morfinsprutor en gång i timmen och sov däremellan. Jag fick beskedet om att jag skulle stanna på uppvaket över natten men jag hade ingen uppfattning om vad klockan var eller hur länge jag hade varit där. På morgonen när jag blev hämtad upp till avdelningen fick jag reda på att operationen hade dragit ut på tiden och tagit drygt 13 timmar. Efter lunch kom min läkare upp och pratade med mig om operationen och sa att han var förvånad över att jag över huvud taget hade kunnat öppna min mun 8 mm för min vänstra käkled var så förstörd och hopvuxen så han hade inte kunnat rubba den under operationen, de hade provat för att se hur mycket jag kunde gapa när jag var sövd men det tog tvärstopp vid 8 mm. Det var den vänstra käkleden som var orsaken till att operationen inte hade slutat förrän 23.30. Eftersom de hade varit tvungna att operera den vänstra käkleden så länge så hade de irriterat nerven som reglerar hela vänster sidas ansiksmimik. Jag hade fått en halvsidig ansiktsförlamning på grund av det och jag fick beskedet att den kommer att försvinna av sig själv efter några månader. Svullnaden i ansikte kommer jag att ha i ca 6 mån innan den har lagt sig helt. 

Jag fick morfinsprutor de första 10 dagarna eftersom att jag hade en sådan svår operationssmärta och tabletter inte hjälpte. Efter det fick jag prova morfinplåster istället, för så länge som jag var beroende av att få sprutor för att dämpa värken så kunde jag ju inte åka hem. Det tog ett dygn innan jag fick full effekt av morfinplåstret och under tiden fick jag sprutorna. Det blev ett lyckat försök för morfinplåstren hjälpte så pass mycket så jag kunde stå ut med den värk som inte dämpades av morfinet. Efter 14 dagar fick jag äntligen åka hem.

Morfinplåstren fick jag fortsätta med ytterligare tre veckor och efter det har jag klarat mig med mina ordinarie smärtstillande tabletter fast i en högre dos. 

Fem dagar efter operationen kunde jag börja äta passerad mat och nu åtta veckor efter operationen kan jag äta allt utom helt kött men det klarar jag mig utan för det är ingen favoritmat. Jag har ökat min gapförmåga från 8 mm till 32 mm och den förväntade gapförmågan är 35 mm så jag har inte så många millimeter kvar. Jag tränar sju gånger varje dag med att ta ut så mycket rörlighet som möjligt. Under operationen testade läkaren hur mycket jag kunde gapa och de kom upp i 42 mm men då hoppade protesen på höger sida ur led. 

Jag var i veckan hos min tandläkare och hon kunde göra en hel undersökning med röntgen och allt, det har inte varit möjligt de senaste dryga tre åren. Otroligt nog så hade jag inga hål men jag har varit väldigt noga med att skölja munnen med både fluor och antibakteriell lösning. 

På tisdag den 8 juli ska jag ta bort sondnäringen helt på prov för att se om jag klarar av att få i mig tillräckligt med mat utan sondnäringen. Jag tror inte att det kommer att bli något problem. 

Ansiktsförlamningen håller i sig men den håller på att minska. Svullnaden i ansiktet har jag också kvar, mest på vänster sida, men även den har minskat en del. Risken för infektion runt proteserna är inte över ännu men det ser ljust ut på den fronten också. 


Operationen som jag gick igenom har varit väldigt lyckad för mig men det är ingen operation som jag rekommenderar om man inte har väldigt stora svårigheter och svår värk i käklederna för det är en mycket jobbig, smärtsam och påfrestande operation. Jag har opererats ett 30-tal gånger i mina leder men den här var helt klart den jobbigaste av dem alla. 

Nu ser jag fram emot att svullnaden i ansiktet ska gå ner och att jag får tillbaka känseln i ansiktet, att ansiktsförlamningen ska försvinna, att jag inte får någon infektion runt proteserna, att PEG:en för sondnäring tas bort och att jag lyckas träna upp de sista 3 mm som fattas till 35 mm. 

Helene Forsén 

0 Kommentarer
50 000 starka skäl att bli medlem

Har du, eller någon du känner, reumatism? I så fall ska du absolut bli medlem i Reumatikerförbundet. Våra medlemmar berättar varför.

Bli medlem!

Ge en gåva som ger hopp

Varje bidrag, litet som stort, är lika välkommet. Och du kan vara säker på att pengarna gör nytta. Läs mer eller välj belopp eller valfri summa.